Jag är orolig efter att ha läst Bo Zackrissons yttrande om Fullkornsmyten i LCHFs magasinet nr.4 nov. 2010. Han skrev ”idag är det myten om fullkorn som legitimerar det höga rekommenderade intaget av kolhydrater. Vare sig det gäller pasta, ris, bröd, flingor eller spannmålsprodukter så lyfts fullkornet fram som hälsan själv. Problemet är bara att vetenskapen bakom denna mytbildning är synnerligen bräcklig”. Jag förstår att spannmål/säd inte ingå i maten om man vill äta LCHF-kost i Sverige. Som jag förstår är LCHF-kost rekommenderad till personer med metabola problem, kroniska sjukdomar såsom diabetes eller för viktkontroll men även mot sockerberoende, candida, hjärtpatienter. En mycket effektiv kostmodell lämplig för vissa människor med mycket specifika symptom.

I LCHF magasinet nr.4 definieras Sten Sture Skaldeman LCHF som en nyttig kost för alla människor. Jag håller inte med alls. Jag är inte överviktig, diabetiker eller har problem med candida. Jag äter vanlig vegetarisk kost och kanske därför har jag svårt att acceptera negativ propaganda som skrevs om vad jag anser är viktiga livsmedel – fullkorns säd, råris, hirs, quinoa eller råg t ex. Jag kan förstå om man är besvärad av de ovan nämnda hälsoproblem, då kan LCHF-kost passa just dig. Men varför propagera för alla konsumenter att fullkorns säd är ohälsosamt? Varför uppmana alla konsumenter att undvika långsamma kolhydrater? Jag tror att Zackrisson och Skaldeman har missat nyckeln till att förstå skillnaden mellan långsamma och snabba kolhydrater. Det är oseriöst att skriva så otydligt om skillnaden i kvalité mellan snabba och långsamma kolhydrater. Det är en mycket viktig detalj som bör presenteras och att inte bara dra över en kam att alla kolhydrater (inkl. långsamma kolhydrater) är näringsfattiga, dåliga och ohälsosamma.

Jag är utbildat hälsorådgivare vid Institutet för Integrative Nutrition i New York som är världens största näringsskola som integrerar alla de olika kost teorier t ex. glykemisk index, the Zone, raw foods, mm. Jag har lärt mig över 100 olika kost modeller för att kunna hjälpa andra upptäcka vilket kosthållning passar just de, utifrån t ex. påbrå, kön, ålder, yrke, ämnesomsättning och blodtyp. Integrativ Nutritions filosofi om ”bio-individualitet” gör det möjligt för oss att anpassa vår diet individuellt. Istället för att följa olika moderna dieter som sprider sig genom landet, från hög kolhydrat diet på 70-talet, till låg fett på 80-talet till högt protein i början av 2000-talet.

Skaldeman erkände i sin definition artikel i LCHF magasinet nr.4 att om några av LCHF-initiativtagarna i Sverige som Annika Dahlqvist, Margareta Lundström och han själv skulle äta 20 energiprocent kolhydrater, då skulle de bli sjuka och feta. Faktum är att LCHF-kost passar vissa människor som de ovan nämnda personer kanske, men det är väl lite förenklat att ta för givet att alla människor har samma ämnesomsättning, näringsbehov, hälsotillstånd och livsstil som Annika, Margareta och Sten Sture? Skaldeman fortsätter i sin definition artikel att LCHF-initiativtagarna i Sverige tyckte att den ursprungliga LCHF-kostmodellen från England och USA inte var särskilt bra. Enligt Skaldeman ville LCHF-initiativtagarna i Sverige göra om den internationella LCHF där LC betyder Low Carb till en mer fettrik kostmodell måttligt med protein och minimalt med tillsatser. Men efter att ha läst LCHF-magasinet nr.4 tolkar jag det som LCHF-initiativtagarna i Sverige borde ha döpt om namnet från LCHF till NCHF (No Carbohydrates High Fat). Alltså minska kolhydrat intaget ytterligare (nästan helt) och höja fettintaget. Men att heta NCHF skulle kanske försvaga LCHF s internationella etablerade rykte i Sverige? Jag hävdar att den svenska tolkning av LCHD inte är en nyttig kost för alla människor som Skaleman menar. Jag menar att olika människor har olika behov och för vissa människor är inte svensk LCHF-kost det mest nyttiga eller mest lämpliga för att upprätthålla deras unika behov.


Säd i daglig kost – ur en forskares synvinkel

Människor idag förfogar över stora kunskaper beträffande näringens betydelse. Trots detta råder stor osäkerhet i förhållandet till den dagliga kosten. Spannmål upplever nu en renässans och är ett idealiskt näringsmedel för den moderna människan; ett livsmedel som ger långsam energi och samtidigt har hög näringstäthet med ett stort antal vitaminer och mineraler. Proteinet kan lätt kompletteras med mjölkprodukter eller grönsaker. Energin kommer från kolhydrater och egenskaperna hos dessa beror av vilket sädesslag, vilken sort som används och hur produkten framställts. Spannmål med alla sina olika komponenter bildar en genial helhet som knappast låter sig återskapas på en forskningsingenjörs skrivbord.

Källa: K. Fredlund, Läkare/forskare i livsmedelsvetenskap, ur Säd i daglig kost, Annelie Schöneck


Forskning pågår…

“Glykemiskt index, GI, är ett mått på kolhydratrika livsmedelspåverkan på blodsockersvaret. Några kolhydratrika livsmedel med lågt GI är: baljväxter, pastaprodukter, vissa ristyper, surdegs bakade bröd och produkter baserade på intakta spannmålskärnor.” Ur C, en tidskrift om cerealier nr.3 1997.

Men detta innebär inte att GI skulle vara den enda faktor som avgör om ett livsmedel är mer eller mindre nyttigt. Inte heller är det ett mått på om vi får t ex. diabetes. Maten och ämnesomsättningen är ett komplicerat pussel av olika faktorer. Verkar hela resonemanget invecklat? Inger Björck, professor vid Kemicentrum i Lund menar: ”…att man kommer långt genom att lära sig principerna, som att hel korn och bönor är ”långsamma” produkter – generellt sett är ett obearbetat livsmedel långsammare än ett som är processat.” Ur C, en tidskrift om cerealier nr.3 1997.


Säden och människan

Säden är sinnebilden för den mänskliga näringen. Den har genom årtusenden följt människan i hennes utveckling. Alla de sju sädesslagen ris, majs, hirs, havre, korn, råg och vete tillhör grässläkets stora familj, graminae. Genom årtusenden har människorna bett om sitt ”dagliga bröd”. Denna bön omfattade allt som hörde till livets nödtorft. Så länge människor levde i sitt invanda sammanhang leddes de av en naturlig näringsinstinkt och då var det brödet, säden som utgjorde den mänskliga näringen.

Forna tiders intuitiva synsätt har avlösts av den vetenskapliga synen. Den är inte äldre än hundra år. Kunskaperna från kemin och fysiken överfördes till att gälla även människan, som började liknas vid en förbränningsmotor. Fenomenet näring blev nu materialistiskt sett gripbart och kunde anges i siffror som kalorier. Hand i hand med utvecklingen av den mänskliga medvetenheten och den frihet som gör det möjligt för oss att träffa egna val, gick känslan för den ursprungliga näringsinstinkten förlorad.

Protein, kolhydrater och fett – de blev det förbränningsmaterial som skulle hålla människomaskinen i gång. Men snart märkte man att det inte räckte med bara dessa ämnen för att upprätthålla en levande organism. Efter ett mödosamt sökande upptäcktes vitaminerna och deras betydelse. Bilden vidgades ytterligare, när sedan mineralernas avgörande roll i ämnesomsättningen blev uppenbar. Nu är det spårelementen som drar uppmärksamheten till sig. Det visar sig att de i små doser är livsviktiga för kroppen – medan de i större koncentrationer har giftverkan.

Egentligen borde näringsläran skrivas om med jämna mellanrum för att hållas aktuell. Situationen nu påminner om Ibsens Peer Gynt, när han står och letar efter kärnan i löken – men bara hittar skal på skal, hela tiden nya skal.


Helheten och delarna

I början av 1900-talet inträffade något nytt jämfört med de långsamma förändringar av matvanorna som pågått kontinuerligt under tidernas lopp. Människan slutade alltmer att använda sig av helheten i sina livsmedel. Hon lösgjorde vissa delar som hon skapade till ”baslivsmedel”. Vår tids näringsvetenskap sysslar med väl avgränsade delar, där föreställningen om helheten ofta saknas. Bara det som är kemiskt påvisbart och allmänt erkänt ska numer gälla. Den analytiska synen på näringen har visserligen bidragit med ny kunskap om kostens betydelse, men den har samtidigt skapat en mycket stor osäkerhet. – Hur ska vi bedöma ett livsmedel? Ska vi mäta kalorier, ska vi välja mat efter proteinförekomsten eller efter mineraler eller spårelement?

I själva verket lever vi ju inte av proteiner, kolhydrater, mineralsalter o.s.v. var för sig, utan vi äter dem alla tillsammans i en form och balans som naturen själv har skapat. Vad händer om våra födoämnen inte längre innehåller de substanser kroppen behöver? Hur ser det ut idag? Våra jordar håller på att utarmas och innehåller allt mindre av mineraler och spårelement. Detta är bara ett av många symtom. Det jorden inte förmår ge till växten kan växten inte ge till djur och människor. Därmed kommer vi in på nya områden, anar sammanhangen mellan allt levande. Livets ström låter kanske poetiskt – men som real företeelse kan den ge oss impulser till ett nytt sätt att se på det som berör oss alla: kvaliteten på våra livsmedel. Är mat bara ”mat”? Den frågan finns hos många idag. Eller har maten även en inverkan på det själslig-andlig planet? Hur ska vi komma fram till en bedömning av vår näring som motsvarar människans och livets verklighet?

Källa: Säd i daglig kost, Annelies Schöneck